Förutom den löpande verksamheten under året prioriterade BAC en stor och platsspecifik utställningsproduktion varje år. Sommarutställningarna fick uppmärksamhet i riksmedia, och vi blev snabbt omnämnda som en av de främsta konsthallarna i landet. Det blev tydligt att BAC kunde vara en produktionsplats som genom sina speciella förutsättningar hade förmågan stödja konstnärligt nytänkande och medverka till nya banbrytande verk i den internationella konstvärlden. Varje institution behöver finna sin specifika roll, och på ett lite bakvänt sätt var den perifera belägenheten en framgångsfaktor, i kombination med starka internationella nätverk och en hängiven personal.

Samarbeten med konstnärer som Alfredo Jaar, Jan Håfström, Jessica Stockholder och William Kentridge visade att denna lilla institution hade ett driv och en förmåga att engagera sig i långa processer som ledde fram till nya verk av stor betydelse. I vissa fall har det även visat sig att dessa blev nyckelverk som öppnade för nya vägar och uttryck i deras konstnärliga arbete. William Kentridge förnyade sig genom att föra in levande människor i sina animerade filmer. Inbjudan var formulerad som ett tillfälle att experimentera utan krav, och William beskrev sin process som en av hans mest lustfyllda och lekfulla. De nio nya filmerna i Seven fragments for George Meliés, Day for Night och Journey to the Moon blev så nyskapande att hans legendariska gallerist Marianne Goodman reste från New York till Visby för att se utställningen.

Två år efter att konstcentret öppnade tilldelade regeringen BAC det nationella uppdraget för samtidskonst 2003-2005. Det BAC genomförde inom ramen för den extra finansieringen och det mandat som det nationella uppdraget medförde var framförallt att fokusera på den konstnärliga processen i ett program vi kallade PIR – Production in Residence. PIR konstnärerna blev nominerade av Lynne Cooke på Dia Center for the Arts i New York, Friedrich Meschede på DAAD i Berlin och Åsa Nacking på Lunds konsthall.

Egentligen borde PIR stå för process in residence, för det var processen som stod i centrum, inte resultatet. BAC erbjöd den inbjudna konstnären så stor konstnärlig frihet som möjligt, en anpassningsbar tidsram på minst ett år, full support avseende konstnärens idéer och önskemål, samt finansiering genom egna medel, sponsring, och samarbeten. Avsikten var att erbjuda ett alternativ till hur nya verk oftast kommer till i samband med offentliga uppdrag eller traditionell utställningskommission, där både plats, tidsram och budget är bestämt på förhand och begränsat utifrån institutionens möjligheter, inte konstnärens eller projektets behov.

Vi ville hitta ett sätt att möjliggöra tidskrävande processer, samtidigt som många konstnärer idag kan ha svårt att vara i residens en längre tid. Lösningen blev att det är processen/produktionen som är i residens minst ett år, medan konstnären kommer och går utifrån behov. Efter det första besöket startade en dialog mellan konstnären och institutionen, som ledde till ett definierat förslag. Konstnären fortsatte sitt arbete på distans, medan BAC fick tillfälle att söka tillstånd, samarbeten, sponsring och bidrag för att finansiera och genomföra projektet. Förutom finansiering och praktisk assistans utvecklade BAC ytterligare en resurs, och det var genuint engagemang och lyhördhet för den konstnärliga processen – och tålamod! Initialt uppmuntrades konstnären att tänka helt fritt, och projekten kunde utvecklas över tid och utifrån konstnärliga, praktiska och ekonomiska förutsättningar.

En process som är genuint open-ended kan leda till något som inte kan förutses, och däri ligger dess storhet. Ibland leder det till fantastiska nya verk, i vissa fall leder det inte till något konkret resultat, i alla fall inte i närtid. Även om det alltid erbjöds möjlighet att efteråt visa processen, så fanns aldrig några krav på att leverera ett resultat. Vi talade ofta om betydelsen av att tillåta sig att misslyckas, som en ingång till den öppna processen. Men de flesta av de konstnärer BAC samarbetade med har, kanske just därför, producerat remarkabla verk, som sedan visats i en rad sammanhang världen över.

Konstkritikern Milou Allerholm skrev 2007: ”Det jag imponeras av är hur man på ett lågmält och mycket konkret sätt försöker hitta åtgärder som kan bryta några av konstvärldens mest slentrianmässiga rytmer och konventioner, konventioner som i högsta grad styr förutsättningarna för en konstnärs produktion. … Verkligheten för konstnärer handlar, precis som för andra, om att leverera och prestera. Att motverka denna stress – om den så rider på pengar eller prestige – är ett ideologiskt och politiskt ställningstagande värt respekt”.