The Site Residency (TSR)
av Lívia Páldi
I mitt arkiv hittade jag en anteckning om de största utmaningarna jag ställdes inför när jag tog över BAC i november 2011. Bland punkterna fanns återkommande frågor om institutionens identitet, profil och uppdrag, dess eventuella framtid samt noteringar om lokalerna, bristen på personal, osynligheten i den lokala kontexten, det minskade regionala stödet vilket gick hand i hand med nedläggningen av Stiftelsen Framtidens kultur och kulturpolitikens allt starkare populistiska inriktning.
Trots de utmaningar som BAC brottades med mellan 2012 och 2015 lyckades institutionen fortsätta med sitt internationellt uppmärksammade projekt Production-in-Residence, samt utveckla lokalt baserade forskningsrelaterade hållbarhetsinitiativ, bereda plats för kollektivt kritiska och konceptuella engagemang och testa nya residens- och produktionsformer.
Bland de experimentella formaten vi lanserade fanns TSR, 2013, i samarbete med och stött av Goethe-instituten i Sverige och Novosibirsk och Polska institutet i Stockholm. Projektet utvecklades till en utvidgad undersökning av komplexa förhållanden mellan plats och konstnärlig produktion och ledde till ett flertal samarbetsprocesser. Trots att tanken var ett residens utan produktion så skapade de deltagande konstnärerna, Agnieszka Polska, Susanne Kriemann och Annika Eriksson, arbeten och projekt efter eller till och med under sina residens.
Anteckningen som jag hittade i pärmen med potentiella projekt i slutet av 2011, var författad av den tidigare styrelseledamoten Sebastian Cichocki , som föreslog att man ruskade om i relationerna (konstnär-curator/institution-skribent/kritiker) och förväntningarna och tog ett steg bort från objektifieringen av konstnärlig produktion. Istället skulle projektet grundas i ”tillbakadragandets” teori och praktik, vilket utmärkte olika konceptuella och land-art-praktiker under 1960- och 1970-talen. Den ursprungliga planen, att förflytta konstnärer från storstadskontexter till Gotlands lugn och erbjuda dem två veckor på avskilda platser med en lekfull uppgift att utföra, dekonstruerades och omformades varligt och successivt efter den första upplagan. Det gällde även det sätt på vilket konstnärerna involverade spökskrivarna som hade ansvar för ”produktionsuppgiften”, dvs att förmedla konstnärernas erfarenheter.
Så snart inbjudan var färdigställd av Sebastian och curatorn, forskaren och skribenten Galit Eilat, så satte produktionsledaren Isaak Mozard och jag igång att leta efter lämpliga platser. Tillsammans besökte vi flera områden i jakt på en passande avskild plats under en resa som också ledde till att vi lokaliserade flera ämnen för konstnärlig forskning.
Sammantaget skapade TSR inte endast ett solitt tänkande kring skapade/görande och materialitet utan anknöt också till en mångfald samtal om villkoren för konstnärligt arbete och produktion, platsspecificitet, kritisk turism och temat ”avlägsenhet” , bland mycket annat.
Krzysztof Pyda har formgett publikationen på ett sådant sätt att allt material sammanvävs vilket för läsaren rakt in i det fria samtal som var både TSR:s utgångspunkt och arbetsmetod.
Se: Tourists Like Us. Critical Tourism and Contemporary Art. (red. Frederica Martini & Vytautas Michelkevius), ECAV École Cantonale d’Art du Valais in Sierre (Schweiz) och Nida Art Colony (NAC), 2013 eller Interformat Symposium on Remoteness 2012, Nida Art Colony (NAC).
