Annika von Hausswolff

Den nya konstruktionen på BAC är medvetet svår att överblicka. En oregelbunden struktur som skapar olika rum i utställningsrummet. Ett objekt som visar upp sitt yttre, sin hud, som ett gränssnitt. En modell som är öppen för att i samspel med betraktaren medverka till nya definitioner.

Här följer ett utdrag från ett samtal mellan konstnären och Johan Pousette under pågående produktionsarbete.

JP: Du är erkänd framför allt för ditt fotobaserade konstnärliga arbete. Nu arbetar du för första gången med en större tredimensionell konstruktion. Hur känns det, tycker du att arbetet går åt rätt håll?

AvH: Ja, det tycker jag absolut. Det är ju lite av en chock att se det växa fram. Det är första gången jag håller på med något liknande. Jag har sysslat med rekvisita, men inte byggt en så tung konstruktion förut. Det är väldigt fascinerande.

JP: Med rekvisita menar du t ex draperiet?

AvH: Första gången jag använde rekvisita var i ”SPÖKE”-sviten som jag ställde ut på Magasin 3 för fem år sedan, med matta, brandsläckare och några växter. Det var för att markera ytterligare ett rum i rummet. Jag ville ha ett rum till som var mer neutralt, mitt emellan bildernas rum och utställningsrummet. Nästa gång jag jobbade med det var på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Där blev rekvisitan till egna verk, så att säga, men skulle kunna vara en del av någon praktisk funktion i sammanhanget. Upprinnelsen till det här stora draperiet, ”Minnet av min mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi…”, var en jätteful nödutgång på en vägg som jag ville täcka för. Ur det föddes ett självständigt verk. Jag vet inte vad man ska kalla draperiet, kanske en form av skulptur, ett objekt som samtidigt fungerar väldigt mycket som bild. Jag har en längtan att gå ut ur bilden, ut i rummet, bort från väggarna. Men när jag försöker göra det blir det ändå bild, det blir ganska platt, och så är det ju här också, min konstruktion består av olika väggar.

JP: Men det är något som är på väg att utvecklas, att gå ut i rummet, från Magasin 3 till ditt nya arbete här på BAC. Ditt första tredimensionella verk, draperiet, var som sagt ganska tvådimensionellt. Nu när det blir mer tredimensionellt hävdar du ändå att det fortfarande är en bild?

AvH: På ett sätt är det fortfarande en bild. Första impulsen till det jag gör här var att jag ville se draperiet bakom glas. Det tror jag har att göra med ett fotografi som jag gjorde 1999 som heter ”Now You See It, Now You Don´t”. Det är en frontal bild av ett jättestort fönster där det kommer ljus in bakifrån som fräter ut bilden i mitten. Jag tror att den bilden var en kursändring för mig. I början av mitt projekt här på BAC så tänkte jag mycket på att konstruktionen skulle vara ett slags modell av hur mitt fotografi fungerar. Jag ville tala om mina bilders funktioner på olika plan, ett slags döljande, reflekterande, i vardande och så vidare. Men ju mer jag har tänkt på det, och när jag sett det växa fram här så ser jag att det är något annat också… Alltså jag har ju hela tiden pratat om den här konstruktionen som en kropp. Det i sin tur relaterar till draperiet och dess direkta referens till min mamma och hennes kropp i och med de här underkläderna. Så det finns en fysiskhet där som jag kanske försökt att bortse ifrån, men som inte går att ta sig förbi, tror jag.

JP: Men som också har varit en utmaning?

AvH: Ja. Man arbetar ju både medvetet och omedvetet, och jag tror att den här kroppsligheten, den går inte att komma ifrån. Som jag ser det nu så ser jag nästan den här skulpturen, eller vad fan det är, som ett slags porträtt. Alltså, betydelsen glider mig ur händerna hela tiden och jag gillar det. Det är någonting som bryter samman. När jag skrev till dig och skulle beskriva projektet, då kallade jag det ”En kropp med sina organ på utsidan”, och så pratade jag om ”the potential space”, som har med psykoanalys att göra.

JP: Du refererade till psykoanalytikern D.W. Winnicotts teorier som handlar om förhållandet mellan mor och barn?

AvH: Precis, Winnicott talar om övergångsobjekt, alltså de eventuella objekt barnet använder sig av för att bli en individ och ”the potential space”, som handlar om utrymmet mellan människor och om hur relationer uppstår och skapas. Den allra första relationen är ju (oftast) mellan mamman och barnet.

JP: När du säger att det här är ett porträtt, är det ett porträtt i en vid mening, eller ett specifikt porträtt?

AvH: Porträtt är inte riktigt rätt ord heller, men ett porträtt är… kan vara ett ansikte. I mina fotografier har jag, av olika anledningar, sällan velat avbilda ansikten. Nu gör jag eventuellt ett försök att återge ett ansikte och då blir det fullständigt abstrakt. Mötet med ett ansikte, kanske mammans ansikte, som kan vara inbjudande, som kan upplevas som avståndstagande, kan vara speglande och så vidare och hur man kan drabbas av detta ansikte och möjligen formar sin självbild utifrån mötet med detta ansikte. Det är svårt att sätta ord på det här. Det finns något i bilder och i mitt sätt att tänka kring min konst som är förspråkligt på något sätt, som inte går att uttrycka i ord. Ta den här dörren t.ex. man kan prata om en dörr och allt vad den symboliserar, men när man ser dörren så är det något annat, man erfar dörren och man kan faktiskt inte sätta ord på den upplevelsen.

JP: Men där i ligger också en viktig del av fascinationen inför dina bilder. Bilden av denna någon eller detta något som vänder sig bort. Som betraktare möter man något fördolt, något slags mystik. Din styrka är ju att dina bilder har en sådan kvalité att de som möter dem blir drabbade. Genom att du arbetar på det sättet är det också en generös inbjudan till betraktaren att själv gå igång och vara medagerande med det man möter.

AvH: Det är förhoppningen, men även min sårbarhet, jag kan aldrig veta om man går igång eller inte. Men det är ju fantastiskt om det kan fungera så… Den är ju sådan, den här grejen, den vänder sig bort för att den är oöverblickbar, man kan inte ta in hela objektet på en och samma gång och det är väldigt roligt att arbeta med detta mot bakgrund av att jag sysslar med tvådimensionell fotografi annars. Jag blir själv förvirrad när jag går omkring därinne…

JP: Är det arkitektur, eller började det som ett objekt och blev arkitektur när du gick ut i rummet och relaterar till det omgivande?

Foto: Raymond Hejdström

AvH: En matta kommer att gå ända bort till det omgivande rummets vägg. Jag vill upprätta en kontakt mellan objektet och dess omgivning. Jag vill absolut inte ha ett objekt som bara står där. Solitärt. Det känns skitviktigt att ha kontakt med rummet, av olika anledningar. Men om det är arkitektur... jag vet inte. Jag är även benägen att se hela rummet som ett slags tillstånd.

JP: Om vi går tillbaka till de stora glasytor du använder i konstruktionen, du fascineras av glas?

AvH: Ja, mina fotografier befinner sig bakom den ytan. Det är helt uppenbart att det finns nån… Det är en slags skyltfönster-retorik, det skapas ett begär, bakom glaset öppnar sig en annan värld. Oåtkomlig, men fullt synlig för ögat!

JP: Det ställer frågor om innanför och utanför?

AvH: Nja, kanske inte så mycket innanför, snarare bortom… Fast det är vad jag är lite orolig för med det här objektet, att man skall fråga sig vad som finns innanför?

JP: Den frågan infinner sig ju. Är detta ett rum? Är det ett slutet rum? Vad finns inne i det slutna rummet?

AvH: Jag har velat bryta upp den frågeställningen genom att göra strukturen oregelbunden. Det hade varit lätt att göra en rektangel. Strukturen som den nu ser ut skapar olika rum i utställningsrummet. Då hoppas jag att fokus på ”innanför” ska försvinna lite grann… Någonstans under projektets gång, inte från början, lade jag till en videoprojektion inifrån konstruktionen som skulle synas på en av väggarna. När jag kom till Visby så bestämde jag mig för att ta bort den, bland annat därför att jag fick lust att utesluta all fotografisk representation vilket är ett stort steg för mig. Där projektionen skulle ha varit skall det stå en byggnadsställning och inuti ”kroppen” skall lämningar av själva bygget, alltså träbitar, ratad rekvisita, spillbitar från mattan som skurits bort och annat skräp ligga. Man ska kunna se in om man anstränger sig lite. Jag gillar tanken på att lämna kvar en del av processen i rummet, en del av det oformulerade materialet innanför den formulerade ytan.

JP: Ja, den kan också vara ett objekt, som visar upp sitt yttre. En hud…

AvH: Det finns en teori om hudjaget som är väldigt spännande. En lärjunge till Freud, Didier Anzieu, som menar att huden är enormt betydelsefull för konstitutionen av jaget. Hudens retningar, huden som ett gränssnitt. Hela tiden delaktig utifrån – inifrån. När jag valt material har jag tänkt på hudighet och köttighet. Samtidigt så härstammar en del av materialen från olika rum i min uppväxt, mattan t.ex., jag hade en liknande i ett av mina sovrum.

JP: Du har placerat en dörr i rummet, fristående från konstruktionen. Hur kommer dörren in?

AvH: (Skratt) Från sidan. JP: En dörr är en möjlig öppning?

AvH: Ja, det finns en klassisk scen som jag älskar. Sist jag såg det var i Teletubbies, när det står en dörrkarm på en äng och så går man helt självklart in genom den dörren…

JP: Och vart går man då?

AvH: Ja, vart? För ett barn är det helt självklart. Det är hela Alice i Underlandet... Där hade jag också någon idé om speglarna, att lägga en dörrmatta framför speglarna, men det var en usel idé…

JP: När du gjorde ditt arbete i Köpenhamn så använde du dig av begreppet parallell verklighet. Man frågar sig naturligtvis, vart går dörren?

AvH: Här går den ju ingenstans, dörren står lutad mot en vägg. Det är lite som min bild ”Att bära sin dörr genom rummet”…

JP: Man bär på en möjlighet?

AvH: Dörren får vara en potential i rummet.

JP: I din arbetsprocess, kan du särskilja det intuitiva och det formulerade? Pågår det parallellt?

AvH: Ja, det är ett samtal, ett samtal jag har med min ångest. Det intuitiva är väldigt känsloladdat. En del av mig själv för ett ganska rationellt samtal med det mer ordlösa jaget.

JP: Formulerar du dig, genom ditt arbete, både inför dig själv och inför de som möter dina verk?

AvH: Alltså, det är väldigt svårt att ha en uppfattning om de som möter arbetet, det är en skräck, på något sätt. Tanken på dom… (skratt). Så i första hand är det inför mig själv som jag formulerar mig. Och det är ju också en väldigt dubbel känsla. Det är både lustfyllt och ångestfyllt att formulera sig. Det handlar om att man vill veta och inte vill veta, samtidigt, vad det är som pågår.

JP: Jag skulle vilja komma in på din arbetsprocess. Du har tidigare sagt att; ”Bilden i sig är det viktiga, hur den kom dit är inte så viktigt för mig”. I det här fallet har du istället poängterat processen?

AvH: Ja, men min BAC-period kommer att bli en vändpunkt! (skratt) När jag började skicka grejer (skisser och tankar) till dig var det ett sätt att tvinga mig själv att titta på processen. Jag har nog haft en idé förut om att jag inte ska rota för mycket i processen, för då kanske den störs, eller blir avbruten, eller man kanske bara lägger ner för att det blir för jobbigt.

JP: Det finns något magiskt i det oformulerade?

AvH: Nja, men allting måste ju formuleras, åtminstone om man ska presentera det. Konst handlar ju om att formulera sig. Det har varit intressant att fokusera på processen den här gången, upp och nergångar; ”vi lägger ner...”, ”det här är jättekul!”, ”vad håller jag på med?”…

JP: När du började skicka tankar och skissmaterial, så var det ett förslag som kom från dig? Du såg ett tillfälle att titta på din egen process?

AvH: Ja, absolut. Mitt vanliga sätt att jobba på kan jag göra ändå. Här erbjöds ett tillfälle att ändra på det.

JP: Känner du att du befinner dig i en övergångsfas i ditt konstnärskap?

AvH: Det vet man inte förrän efteråt.

JP: När du fick inbjudan reagerade du väldigt positivt på möjligheten att pröva något nytt?

AvH: Ja, jag har känt det ett tag, och det har till viss del att göra med den tekniska utvecklingen inom fotografin, den traditionella tekniken är på väg bort, den ersätts av en digital teknik. Själva fotografiets ontologi med det ljuskänsliga materialet, det mörka rummet, vätskorna, en nästan alkemistisk formel som blir till en bild. Detta går förlorat i den digitala processen där allting sker i dagsljus. Jag kan inte relatera till den digitala tekniken.

JP: Om den tekniska utvecklingen hade varit annorlunda så hade det inte varit lika angeläget för dig att förändra ditt arbetssätt?

AvH: Man vill väl alltid gå vidare fast ibland fattar man inte hur det ska gå till. På så sätt har det varit befriande att arbeta här i Visby. Inte förrän vi blev tvungna att trycka om vernissagekortet ett par gånger insåg jag fullt ut att jag inte måste jobba som jag brukar. Jag hade stora problem att sätta en titel på detta arbete men till sist begrep jag att jag inte måste göra det, inte ännu i alla fall, att jag kan lämna bakdörren öppen.