WILLIAM KENTRIDGE
JOURNEY TO THE MOON och SEVEN FRAGMENTS FOR GEORGES MÉLIÈS

6 juni – 31 augusti
Öppet 12.00 – 18.00 alla dagar
stängt 21 – 22 juni

William Kentridge har de senaste åren hyllats främst för sina animerade kortfilmer, vilka ofta ställs ut tillsammans med teckningarna från vilka de skapats. Kentridges arbetssätt är sällsamt, han förkastar den konventionella tekniken som tecknas i tusentals delar och där varje del utgör en mycket liten förändring i till exempel en figurs gester eller ansiktsuttryck, eller i bakgrunden. För Kentridge är det karaktäriskt att begränsa sig till en teckning för varje scen. På ett enda pappersark av god kvalité tecknar han motivet eller en mis en scène, varje förändring som läggs till eller tas bort filmar han med en 35mm kamera och på så sätt bygger han upp hela handlingen ruta för ruta.
Kentridges teman tenderar att berättande eller skenbart berättande utforska utvalda sinnestillstånd eller betingelser, vilket i sin tur blir underlag för en vidare metafysik: ett moraliskt dilemma, en etisk frågeställning, en ohämmad fantasi… Platser och omständigheter är hämtade från hans vardag i Johannesburg, ett liv i apartheidtidens efterdyningar. Med spännvidd från högst personlig själviakttagelse till ohöljt politiskt drama ger Kentridge sina historier ibland den traditionella berättelsens eller den litterära (anti-) hjältens klädnad. Faustus, Woyzek och Zeno har alla stått fruktbara modeller. Eftersom teckning och rörlig bild utgör själva fundamentet för honom som bildkonstnär har han ingående studerat en rad föregångare som också fascinerades av svart/vit grafisk framställning: Beckman och Goya liksom filmskapare som Dziga Vertov och nu senast Georges Méliès.
När han nu inbjudits att ställa ut på Baltic Art Center har Kentridge utnyttjat de speciella förutsättningar och förhållanden som råder och låtit dessa bestämma utställningen. Konsthallens speciella karaktär, som består av en enda spatiös yta, tillfället att få ställa ut nya verk, och möjligheten att fortsätta en dialog vi påbörjade för flera år sedan om att se ett sådant tillfälle som ett laboratorium, eller till och med surrogatateljé, i vilken man kan experimentera, och inte föreslå works in process (vilket är det normala resultatet av sådana förutsättningar) utan skisser/studier vilka tillsammans skapar en enhet, ett sammansatt verk av delar och fragment. I samklang med detta tillvägagångssätt bär det underliggande temat upp dessa flyktiga gester. Fundamentet och mönstret i hans utövande som bildkonstnär/filmmakare är att under det ensamma arbetet i ateljén improvisera rekvisita av det som finns tillhands, uppfinna nya konstgrepp, utforska de möjligheter som öppnar sig med olika typer av utrustning, och att spontant utnyttja vardagens små glädjeämnen och förtretligheter – i det här fallet myrornas ankomst.
Inte bara Méliès utan även Bruce Nauman är mäktig anfader till denna strävan. Det är inte någon tillfällighet att Nauman upplevde denna arketypiskt besvärande situation för många år sedan när hans studio invaderades av möss. Resultatet, en installation med en mångfald av videoprojektioner fick titeln ”Mapping the studio”. Kentridges nya svit av verk kan tolkas både som en hyllning och ett svar. Där Nauman lakoniskt drar sig undan och ger gnagarna fritt spelrum för de nattliga äventyren gör Kentridge raka motsatsen och försöker övertyga sina besökare att utföra nya prestationer, i vilka han såg möjligheter som resulterat i magiskt snarare än melankoliskt grubbel. Om Naumans verk ofta hemsöks av rena longörer och skenbar inaktivitet, över vilka Becketts ande vilar tungt, så är Méliès istället Kentridges förtrogne. I dessa avväpnande lätta, fragmentariska verk smälter kvickhet och bisarra infall samman i en ohämmad fantasi och dröm, vilket för Kentridge innebär lika mycket stoff från ateljén som från mer vardagligt praktiska göromål, hos honom blir perioder av väntan, själva essensen av tristess en eruption i förunderliga visioner.
Lynne Cooke