KONSTCENTRET UTSTÄLLNINGAR RESIDENCE SYMPOSIUM PRESS KONTAKT LÄNKAR UTHYRNING
 

2006–2005–2004–2003–2002–2001–2000–1999

          
 
 
Östersjösommar 1999
Östersjöns konstcenter i Visby har under sin uppbyggnadstid strävat efter att bedriva verksamhet med samtidskonst som utgångspunkt, för att i sin utvecklingen till ny kulturinstitution definiera sin form och identifiera sig gentemot omvärlden. Sommaren 1999 omfattade tre internationella utställningar, en festival med samtida dans och performance från Norden och Östersjöområdet samt ett internationellt seminarium om den konstnärliga, kulturpolitiska och politiska utvecklingen i Östersjöregionen under 1990-talet.
Utställningsdelen avsåg att ge en bild av ung "Östersjökonst" idag, och genomfördes från den 3 juli till den 12 september med Anita Zabilevska (Lettland), Dainius Liskevicius (Litauen) och Köpenhamnsbaserade gruppen n55 (Norge, Danmark och Sverige). Utställningarna var uppdelade i tre omgångar, där konstnärernas generationstillhörighet, geografiska tillhörighet och vilja att arbeta med stark interaktion mellan publik och verk löpt som en röd tråd genom projektet. Gemensam nämnare för valet av utställare har varit att deras arbeten har en kontextuell utgångspunkt i sociala, politiska eller filosofiska frågeställningar. Varje verk har inbjudit till och behövt publikens aktiva deltagande. Zabilevskas stora videoskärmar gapar tomma tills besökarna inträder på scenen, för att finna sig själva som en del av installationen. Liskevicius kub av glas och aluminium står inbjudande med öppna dörrar, tills någon aktivt försöker gå in och de automatiska skjutdörrarna då mjukt men obönhörligt stängs. n55 omsatte solenergi till social energi, och erbjöd publiken en stunds samvaro eller kontemplation.


 
ArtMovement visade samtida dans och performance från Norden och Östersjöområdet med en ambition att undersöka gränslandet mellan dans/rörelse och bildkonst; flera av grupperna inbjöds såsom representativa för en gränsöverskridande verksamhet. Seminariet tog plats under tre dagar i början av september med föreläsningar om situationen i Östersjöområdet idag. 120 konstnärer, teoretiker och beslutsfattare från 10 länder i Östersjöregionen deltog. Nu är Östersjöns konstcenter i Visby officiellt bildat av kulturinstitutioner i Östersjöområdet, och vi lämnar med tillförsikt projektstadiet för det första verksamhetsåret 2000.

Johan Pousette
Verksamhetsledare, Östersjöns konstcenter Visby




Under tre dagar i början av september arrangerades föreläsningar om samtida konst i Östersjöområdet idag, den kulturpolitiska situationen, det konstnärliga och kulturella nuläget i stort, samt relationen mellan den snabbt växande interaktiva tekniken och det konstnärliga området.
Konstnärer, teoretiker och beslutsfattare bjöds in från hela Östersjöregionen. Detta seminarium var öppet för allmänheten. Seminariet inledde även det större projektet N.E.W.S. -North-East-West-South.
Tjugo konstnärer från tio länder i Ötersjöregionen medverkar i en tolv månader lång process med utställningar och seminarier i Visby, Szczecin, Riga och ev. Köpenhamn. De deltagande konstnärerna kom till Visby under seminariet i september för att ett år senare återvända och genomföra sitt utställningsprojekt.



   Seminars
N.E.W.S
VISBY 10-11-12 September 1999

 
Anita Zabilevska
Varför just Anita Zabilevska?
Journalisten ser frågande på mig. Först känner jag mig besvärad av detta ifrågasättande av valet av konstnär, för att sedan inse det berättigade i frågan. På vilka grunder väljs konstnärer? Hur går resonemangen hos curatorer, konsthallar eller arrangörer?
Jag svarar att det är för att hon är en så bra konstnär. Ett självklart val för det Östersjöcenter för samtidskonst som nu etableras i Visby. En av Lettlands främsta i den yngre generationen konstnärer, och som representerar sitt land på Venedig biennalen detta år. Denna nya generation som är den första i det före detta östblocket utan ett förflutet med regimen eller underground. Som växt upp med öppna gränser och möjlighet till resor och internationell utblick. En nästan "normal" situation, men denna normalitet är fortfarande så ny.
"Normal is new", som Anita Zabilevska sa.
Världen blir idag mindre, alltmer lik. Det påpekas ofta att vi ser samma tv-program, lyssnar på samma musik, klär oss likadant, äter samma mat. Vissa befarar en negativ globaliserad likriktning med utsuddning av de kulturella särdragen som följd. Rädslan finns, ibland uttryckt i nationalistisk fundamentalism, men detta öppnar också upp nya möjligheter till dialog. Tidigare betraktades konst från öst, i den mån den överhuvudtaget kom till väst, med viss misstro. Dialogen försvårades på grund av alltför få delade referenser och erfarenheter; avsaknaden av ett gemensamt språk.


  Nu har kulturerna närmat sig varandra, och samtal pågår. Likriktning? En förödande globalisering på ojämlika villkor? Eller en lokal och global – "glokal" – medvetenhet, med en stark förankring i sitt historiska och kulturella arv och samtidigt fönstret öppet mot omvärlden.
För ett år sedan samtalade jag med Anita om en utställningsidé kring begreppet "Reflektion". Återspegling av ljus, ljud, bild eller tanke. Något möter en yta och återkommer delvis förändrat, beroende på reflektorns yta. Konstnären som reflektor i dagens samhälle, omtolkare och återgivare av iakttagelser inom det sociala, politiska eller privata.
Anita Zabilevska inbjuder besökaren till dialog med lokalen, med sig själv och med konstnären. Verkets titel plus/minus anspelar på ett steg fram eller bak – ett litet steg och man har fått eller förlorat. Det handlar om territorium och kommunikation. Med sitt ursprung i måleriets platta yta väljer hon nu att arbeta i det tredimensionella rummet med tid och rörelse som ytterligare dimensioner. Verket är extremt interaktivt, eller som Anita svarade de som tackade henne på vernissagen: "Tacka inte mig, det är jag som ska tacka er för er medverkan."
Konsten hjälper oss ibland att se. På ett nytt sätt.
Eller kanske bara oss själva.

Johan Pousette

 
 
Dainius Liskevicius
Utvecklingen av Dainius Liskevicius arbete visar förändringar inom litauisk konst över det gångna decenniet på ett mycket bra sätt. Han studerade skulptur vid Vilnius Konstakademi och under hans första offentliga utställningar kring 1994–1995 visade han verk placerade någonstans mellan skulpturen och objektet. Han var en bland de unga litauiska konstnärer som sökte efter nya former utanför de traditionella områdena av skulptur, måleri, etc. Installationerna han skapade efter detta var ytterligare ett steg framåt in i organisation av rum och situationer där objekt bara är en del av det hela. Under de senare åren har Dainius Liskevicius deltagit vid flera händelser, närbesläktade med "performances", då han lade objekten åt sida för att engagera sig i organisation av situationer.
Om jag försöker peka på några generella drag i hans verk, skulle jag nog överväga de undersökningar av sociala fält som ständigt är närvarande i hans kreationer och den särskilda enkelhet som karaktäriserar både tidigare lekfullhet ser vi en viktig post-kommunistisk konstnärsstrategi.
Det diktatoriska Sovjetunionens värld styrdes av ett rigoröst system av sociala värderingar. Det var ett svartvitt samhälle, en enkel hierarki av goda och onda utan några medelpunkter.
Teoretisk sett kunde du bara vara en oliktänkare eller anhängare. Efter de radikala förändringarna under 90-talets början, blev samhället mycket mer komplext, och det generella sovjetiska sättet att se på världen kunde inte täcka alla livets aspekter.

   Det är därför inte självklart att du kommer att finna denna rigorösa värdestruktur i de flesta verk utförda av yngre konstnärer som vuxit upp i detta kaos av sociala värderingar. När de upptäcker ett eller annat samhällsfenomen är det inte för att värdera det. Det är vanligtvis ett försök att provocera fram en reaktion från skådaren och att få henne /honom att bilda sej en personlig åsikt om den sociala aspekt som utpekas av konstnären. Det är därför yngre konstnärer försöker skapa situationer där olika människor och betydelser blandas, och inte ett statiskt verk med en fixerad betydelse i sig själv. Betydelsen i dessa verk utförda av yngre konstnärer formuleras under det komplexa mötet mellan verk och betraktare.
Detta är ett av sätten att se Dainius Liskevicius, "In/Out", först visad i utställningen "Cool Places" vid Contemporary Art Center i Vilnius (1998). Strukturen av flera automatiska dörrar vilka fungerar på ett omvänt sätt är en metafor för sociala sammanhang i de post-kommunistiska länderna. Den visar en sammandrabbning mellan erbjudandet av nya sociala ideal och det faktum att de inte är till förfogande för stora delar av samhället. Å andra sidan fungerar bara detta verk fullt ut endast då åskådaren skapar en lekfull situation, vilket är slutsatsen av ovannämnda metafor. Lekfullheten hos detta verk (barn gillar det speciellt) reflekterar också de viktiga aspekterna i "Societe de spectacle" såsom det beskrivs av Guy Debord. Det gör "In/Out" kritisk och berättande på samma gång.

Jonas Valatkevicius
Curator, Contemporary Art Center, Vilnius
 
 
N55
Konsten och rättfärdigandet av det dagliga livet
Lars Bang Larsen
N55 är en köpenhamnbaserad konstnärsgrupp bestående av fyra skandinaviska medlemmar som driver sin egen utställningsplats parallellt med sitt eget konstnärsutövande.
Deras egen, drivande inställning balanseras mellan det alternativa utrymmet och den självangivna produktiva domän i vad Jeremy Rifkin kallat "Den tredje sektorn", människor arbetandes i områden som lämnats otjänliga av regering och samfund. n55 skulle kunna kallas ett parlament av social design, i vilken förstoring av konstnärligt beteende möter en betoning på antispecialisering och omfattande kunskap.
Hittills har n55’s produktion av funktionella konstobjekt med etiska och estetiska följder inkluderat en hemhydrofor (en anordning för hushållsodlande av grönsaker), en luftrenare, en köksmodul, ett hygiensystem (billigt badrum), ny design för stolar, en säng och ett bord. Allting från n55’s egen design, i vissa fall med hjälp av experter för att lösa tekniska problem.
Föremålen integrerar ett strängt visuellt språk likställt med en mystisk estetisk ytterlighet som skänker en allmän kvalité till objekten och gör dem direkt fashinerande. En slags minimalism blandad med social medvetenhet. Objekten har direkt kontakt med det vardagliga i livet och är i första hand gjorda för att leva och omge sig med och inte bara för betraktande.
n55’s konst frambringar bilder ur sience-fiction filmer; galaxresande strandsatta på någon ogästvänlig asteroid som, genom vetenskap och påhittighet, förvärvar en livskvalité okänd här hemma. Jämfört med en ordinär, praktiskt logik har deras objekt en ny vinkling i relation till formell design. Objekten reflekterar all aktivitet som omger dem, istället för att förbli en designliknande hypostasia av sig själv.
För varje element i n55’s produktion finns en tillhörande manual med information och teknisk data. Som ett avstamp för reproduktion av föremålet i fråga, demonstrerar manualen att den som så önskar kan bygga och installera, till exempel, luftreningsmaskinen. Manualens torra, »upprabblande« information uppmuntrar också resursförflyttning mellan förbrukning, tid, arbete och material. Exempelvis så motsvarar produktionspriset på hemhydrofor modulen vad det kostar att skaffa sig en Bang&Olufsen tv eller en medelmåttig målning.
Sommaren 1999 resulterade deras arbete i konstruktionen av n55 Spaceframe, en omfattande sammanställning av deras strukturella strävan i diskussioner om politiska och sociala följder av konstnärligt utövande. n55 Spaceframe skulle kunna beskrivas som ett »gör-det-själv« hus, uppbyggt som ett sorts intelligent lego system av rostfritt stål, vilket följer en princip utvecklad av det amerikanska universalgeniet Buckminister Fuller.


  Uppskattningsvis sex meter hög och med levnadsutrymme för två till tre personer blev n55 Spaceframe invigd på Köpenhamns sjösida där materialet och formen i den glänsande, rena rostfria stålkapseln sammansmälte det ändamålsenliga med det fantastiska. Innefattande en kritik av arkitekturens förevigande av idéer om boende, verkade n55 Spaceframe som en märklig parasit i stadsrummet, som en annan typ av social auktoritet och regelmakare.
Den obekanta uppenbarelsen av n55 Spaceframe håller fast vid sin radikala anpassningsförmåga, uttänkt som den är som boendelösning oberoende av platsens stil. Den primitiva, kristalliknande geometrin är oberoende av storlek och antyder med den flexibla logiken i sin konstruktion, möjligheten till andra manifestationer som denna typ av geometrisk arkitektur kan generera. Praktiskt sett är det inte otänkbart. En version av n55 Spaceframe skulle kunna byggas av »vem som helst« utlovar n55 då de använder små, lättvägande komponenter som lätt kan byggas upp och demonteras utan att ta skada. Till samma kostnad som en ordinär bil, kan n55 Spaceframe monteras utan användandet av kranar och tunga verktyg. Den behöver inget yttre underhåll, och den har potential för noll energibruk, uppvärmning kommer från tillräcklig isolering och solljus, matlagning och den fysiska aktiviteten av dess invånare. Med hänvisning till dess experimentstadium är n55 Spaceframe fortfarande öppen för justeringar efter att ha mött vardagens slitage, men dessa förefaller få och enkla att åtgärda när de ställs i relation till ursprungsuppgiften – att återuppfinna huset.
Om tanken att slå sig ner i en n55 Spaceframe inte faller dig i smaken, så ger n55’s projekt i alla fall en öppning till att reflektera över motsättningen mellan det individuella och våra former av invant tänkande som smyger sig in likt ett syntax i våra liv. n55’s projekt tar psykogeografiska proportioner på så vis att det på samma gång fungerar som ett moln av hypoteser och som tydlig mellanhand i vardagslivet. Man skulle kunna säga att n55 bara omplacerar gamla vanor och lingvistiska former med nya typer av vanor, men mellan dessa två positioner och i rörelsen bort från vad som redan stelnat mot det nya och själv uttänkta, bereds plats för formulering av nya skillnader.

Lars Bang Larsen
 
 
 
ARTMOVEMENT
 Samtida dans och performance från Norden och Östersjöområdet visades i Visby från den 23 till den 27 juli 1999. En av ambitionerna med festivalen var att undersöka gränslandet mellan dans, rörelse och bildkonst. Flera av grupperna inbjöds också såsom representativa för en gränsöverskridande verksamhet där traditionell genreuppdelning är allt mindre viktig till förmån för det konstnärliga uttrycket.
Åsa Unander-Scharin, skapar dansverk i samarbete med tonsättare, bildkonstnärer, dansare, musiker och dataprogramutvecklare. Orfeus Klagan visades som en videoprojektion av en industrirobot som på ett anmärkningsvärt dansant sätt framför stycket i koreografi av Unander-Scharin. Efva Lilja och E.L.D. formade iscensättningen av Beyond the pale efter Efva Liljas första möte med rummet i Magasinet. "En resa genom inre landskap" framförd med kompromisslös precision och konstnärlighet. Estniska Danskompaniet Box RM hade premiär för scenversionen av Six from Eighteen. Box RM vill arbeta för en ökad förståelse för abstrakt tänkande inom dansens språk. Många av kompaniets uppsättningar är platsspecifika och söker kontakt med en otraditionell publik.
Ryske koreografen Sascha Pepelyaev experimenterar med att blanda dans och tal. Temat är reflektion över rädslan i mänskliga kontakter, och den simultana slumpmässigheten och likheten i kontakterna ger oss en känsla av tragedi blandad med lika delar glädje och fragmentariserad existens. Dorte Olesen uruppförde DAM min docka, och Ann Külpers TIGER dansade på Konstmuseets gård.
  Ingen kommer att glömma den kostym av grodor som Jukka Korpi bar i Mate Date, och inte heller kvällen i St. Katarinas ruin med Skåda – en dansinstallation av Johanna Ekström och E=mc2. Nakenhet som skyddslöshet men också som en klädnad. Jo Strömgren framförde Maskuline Mysterier ett stycke om kärlek, vänskap och kommunikation genom dans, teater, musik, dockor, skuggspel och film.
Part Number Seven var lettiska Olga Zitluhinas första soloprojekt, och framfördes för första gången en månad tidigare på en dansfestival i Kazakstan. Festivalen avslutades monumentalt med Bogdan Szyber & Carina Reich, THE HIDDEN, som endast framförts en gång tidigare på Moderna Museet i Stockholm. Sju långhåriga kvinnor i fotsida klänningar av bävernylon med två meter långa ärmar står framför oljefat fyllda med vatten. Bakom kvinnorna är glödheta järnplåtar. I ett stegrande tempo tvättas ärmarna, hår och huvuden doppas, oljefaten slås med ärmar och det dyks ned i oljefaten. Vattnet fräser mot det glödande järnet, vattenångan stiger i lokalen. Föreställning och festival gick mot ett gemensamt crescendo, och lämnade oss med oförglömliga intryck.